Vitaminer är molekyler som har en viktig funktion för att processerna i våra celler ska fungera, men som kroppen inte själv kan producera. De kallas därför C-vitaminför essentiella. Små brister gör att vi blir trötta och orkeslösa, lite större brister att vi blir sjuka, och om vi inte får i oss något av vitaminerna under längre tid så dör vi. De måste därför kontinuerligt tillföras via kosten.

Men ett vitamin, D-vitamin, kan vi producera själva med hjälp av solen (trots att det klassas som vitamin). Det är då egentligen solen som är essentiell, men vi kan också få i oss D-vitamin via kosten. Mest finns i fisk som ål, gös och abborre.

Vissa vitaminer är fettlösliga och andra vattenlösliga. De flesta vitaminer kan lagras eller till stor del återbildas i kroppen så vi kan klara oss utan dem under relativt lång tid om våra depåer varit fulla. Det gör att daglig tillförsel inte är nödvändig så länge en viss minimimängd tillförs under en given tid.

Den huvudsakliga forskningen kring vitaminer skedde under de första 30 åren av 1900-talet. De var dock frågan om att identifiera vilka ämnen som skulle klassas som vitaminer och deras huvudsakliga funktion. Mycket var då fortfarande relativt oklart. Trots att vi vet betydligt mer idag är en del fortfarande oklart. På något sätt hamnade vitaminerna ”längst bak på hyllan” i forskarlabbet då det inte var så kommersiellt intressant att visa hur viktiga de var.

Alla vitaminer är viktiga, men C-vitamin (askorbinsyra) har en lite speciell nyckelroll när det gäller sjukdom och hälsa. Det utövar sin ”vitaminfunktion” vid syntesen av kollagen då det är en co-faktor till flera enzymer delaktiga i produktionen av bindväv, men är också viktig för produktionen av signalsubstansen noradrenalin, samt karnitin, som är viktigt för fettförbränningen. Men askorbinsyra är också en av de mest effektiva antioxidanterna vi har.

C-vitaminbrist förknippas oftast med skörbjugg, vilket till största delen har att göra med bristande produktion av kollagen. Brist som gör att de övriga ”vitaminfunktionerna” inte fungerar finns det egentligen ingen specifik klinisk diagnos för.

Intressant när det gäller C-vitamin är att alla däggdjur kan producera det själva förutom människan, människoaporna, fladdermöss och marsvin. Man tror att våra förfäder förlorade förmågan för ca 60 miljoner år sedan. Trots att C-vitamin är så viktigt har vi bevisligen inte behövt förmågan att producera det själva då människan klarat av att utvecklats till vad vi är idag ändå.

Att C-vitamin också är en antioxidant har man också känt till under lång tid. Likaså att många sjukdomar har en grundorsak i oxidativ stress vi fria radikaler som bildades i kroppen. Fria radikaler är atomer eller molekyler där någon atom har en oparad elektron i sitt yttre skal. Det gör ämnet mycket reaktivt då atomer enligt kemins lagar vill ha parade elektroner. Det gör att fria radikaler har stor förmåga att plocka upp eller donera en elektron till andra ämnen. Det kan då skapa en kedjereaktion som kan skada vävnad.

Fria radikaler delas upp i två grupper, de som innehåller enbart syre, eller syre och väte, kallas ROS (reaktive oxygen species) och de som innehåller kväve och syre kallas för RNS (reaktive nitrogen species).

Alla celler i kroppen producerar hela tiden ROS såsom superoxid och väteperoxid via energimetabolismen (cellandningen), men  de kan också bildas via gifter vi får i oss, infektioner och strålning. RNS är också en biprodukt av cellandningen.

Massmedia har givit intrycket att man lättare håller sig frisk om man tillför så mycket antioxidanter som möjligt då ROS och RNS kan starta en kedjereaktion av oxidation i cellerna. Det hela är dock betydligt mer komplicerat då kroppen till största delen har egna system som sköter neutraliseringen av dessa fria radikaler.

Antioxidanter kan delas in i enzymatiska såsom SOD (superoxiddismutas), katalas, glutationperoxidas och peroxireduxin, samt icke enzymatiska som främst glutation (GSH), urinsyra, C-vitamin, E-vitamin, karotenoider och flavonoider. De icke enzymatiska agerar som elektrongivare och oxideras då istället för mer känsliga strukturer i cellerna, medan de enzymatiska hjälper till så att reaktionen kan ske, eller såsom katalas, donerar elektroner från någon av de fyra järnjonerna som ingår i enzymets struktur, (Fe3+ blir Fe4+).

De enzymatiska kan kroppen själv producera via cellens DNA, men de icke enzymatiska måste tillföras via kosten. Det gäller dock inte GSH och urinsyra som alla celler själv kan bilda. För att enzymerna ska fungera krävs dock att vi får i oss vissa mineralämnen från kosten. När det gäller glutationperoxidas , som det för övrigt finns åtta olika typer av hos människan, krävs selen, och för att SOD ska fungera krävs koppar, zink eller mangan, beroende på vilken typ av de tre typer av SOD det är frågan om, och givetvis krävs järn för katalas. Har vi inte tillräckligt av dessa mineralämnen fungerar helt enkelt vårt försvar mot fria radikaler sämre. Det spelar då inte så stor roll hur mycket antioxidanter vi får i oss via kosten.

När en antioxidant har oxiderats (det kallas antioxidant trots att de själva oxiderar för att de förhindrar att andra strukturer oxiderar) måste de antingen avlägsnas ur kroppen eller återskapas via reduktion (tillförs en elektron). Här har vi en viktig koppling mellan vissa vitaminer och antioxidanter. Ser vi på C-vitamin (askorbinsyra) så är ju en av dess viktiga funktioner att agera som antioxidant. När askorbinsyra oxideras bildas dehydroxyaskorbinsyra. Det intressanta är att det mesta faktiskt kan återbildas genom att antioxidanten GSH (glutation, en tripeptid kroppen själv producerar och består av glycin, cystein och glutaminsyra) donerar elektroner och bildar då GSSG (mer om det längre ner). En liten del dehydroxyaskorbinsyran försvinner dock ur kroppen varför ett litet dagligt tillskott på Vitamin  C är viktigt så man inte riskerar brist. Studier visar att det tar ca 10-20 dagar innan nivån av askorbinsyra halveras i kroppen. Utan GSH skulle vi behöva betydligt mer C-vitamin per dag än de rekommenderade 75 mg. Det är också den processen som gör att vi kan leva flera månader utan intag av C-vitamin utan att exempelvis få skörbjugg, givet att våra depåer varit fulla.

För övrigt så innehåller varje cell ca 40-50 gånger mer vitamin C än vad som finns i blodplasman ref 1, och koncentrationsgradienten mellan blodet och inne i cellen är noga reglerad. Det får inte finnas hur mycket C-vitamin som helst i cellerna då det är skadligt. Skulle man äta flera gram C-vitamin försvinner därför överskottet ut via njurarna på några timmar om depåerna i cellerna redan är fulla. Det maximala utflödet är normalt också så stort att man inte kan komma upp i högre nivåer i blodplasma än ca 0,2 mmol/l (35 mg/l), då absorptionen från tarmarna är den begränsande faktorn.

För att temporärt få högre nivåer i blodet krävs intravenös injektion av 10-20 gram över några timmar. Man kan då komma upp i nivåer på 10 mmol/l (1,76 g/l), dvs 50 ggr högre nivå än via oral tillförsel. Experiment med just intravenös injektion i gramdoser har också visat på mycket intressanta kliniska effekter. Det är dels som tumördödare, men också för att bekämpa virusinfektioner.

När det gäller C-vitamins tumördödande effekt så har Qi Chen och medarbetare från National Institute of Health, Bethesta, Maryland, USA, beskrivit  orsaken till det i en mycket välgjord studie som publicerades september 2005 i PNAS ref 2. På ett mycket tydligt sätt kunde man visa att det berodde på att väteperoxid (H2O2) bildades extracellulärt med hjälp av C-vitamin. Denna väteperoxid trängde sedan in i cancercellerna och gjorde att dessa dog. Normala celler tog ingen skada samtidigt som blodets nivå av väteperoxid inte steg. Detta ansåg de berodde på den höga nivån av katalas som finns i de röda blodkropparna, som kan bryta ner väteperoxid till vatten och syre. Att normala celler inte tog skada trodde man berodde på att väteperoxiden togs om hand och förstördes av det naturliga antioxidantsystemet, något som saknades i cancercellerna som har en lite annan metabolism. En annan hypotes kan vara att cancerceller helt enkelt kan ta upp mer askorbinsyra och dör av en överdos.

Att höga doser av C-vitamin kan bota virusinfektioner nämndes helt översiktligt i Qi Cheng-artikeln, men en mer ingående beskrivning av detta publicerades i en review artikel så sent som maj 2014   skriven av forskare från National Cheng Kung University i Taiwan.ref 3

Vid en infektion börjar immuncellerna att producera mer fria radikaler i ett försök att eliminera de infekterade cellerna. Det sätter ett mycket högt tryck på kroppens förmåga att med hjälp av antioxidanter stoppa de skador som kan uppkomma, då det inte bara skadar viruset. Det gäller speciellt GSH som förbrukas i hög takt och bildar den oxiderade formen GSSG i hög koncentration.

Man kan se hur allvarlig en virusinfektion är genom att mäta kvoten GSH/GSSG. Den höga förbrukningen av GSH gör att ny måste syntetiseras från de tre aminosyror, som GSH består av, eller att processen där GSH återskapas med hjälp av askorbinsyra sköter det hela. Ja, på samma sätt som GSH kan återbilda hydroxyaskorbinsyra till askorbinsyra (C-vitamin) kan askorbinsyra återbilda GSSG till GSH. Det är betydligt enklare och snabbare för kroppen att utnyttja askorbinsyra än att öka produktionen av ämnet via den endogena syntesvägen. Men vid en infektion krävs en ökad mängd askorbinsyra. Det gör i sin tur att depåerna snabbt sinar då GSH också krävs för att återskapa askorbinsyran. Det hela blir en ond cirkel. Att då tillföra höga doser askorbinsyra gör att GSSG snabbare kan återbildas till GSH, och den oxidativa stress cellerna utsatts för via den ökade produktionen av fria radikaler minskar snabbt.

En ännu högre förbrukning av GSH än vid virusinfektioner kan ske vid septisk shock som vid blodförgiftning av bakterier. Att då ge intravenöst askorbinsyra med höga doser via dropp kan snabbt vända på sjukdomsförloppet. En av de studier som visar på detta publicerades 2014 av Alpha A. Fowler och medarbetare från Medical College of Virginia i USA.

I den relativt lilla studien med 8 patienter i tre olika grupper kunde man se drastiska skillnader i markörer som sänkning av SOFA, ett värde man får fram vid en klinisk bedömning av 6 olika vitala parametrar kring kroppens organfunktion, men även CRP, som kan mätas med blodprov och är ett indirekt mått på hur aktivt immunsystemet är. Detta hos patienter som fick 200 mg askorbinsyra per kg kroppsvikt under 24 timmar, vilket motsvarar 14 gram för en person som väger 70 kg, och de andra två grupperna. Det var en placebogrupp och en med patienter med 50 mg/kg intravenös askorbinsyra. Den gav också klart bättre resultat än placebo, men inte alls lika bra som den högsta dosen.

Det finns också exempel där liv har räddats med hjälp av intravenös tillförsel av askorbinsyra i höga doser. Trots detta är det ingen standardbehandling i Sverige.

Bra att veta är dock att en känd kontraindikation för höga doser av C-vitamin är brist på enzymet G6PD (glukos-6-fosfat-dehydrogenas). Det är ett enzym som utgör en viktig länk i omsättningen av GSSG till GSH. Man räknar med att ca 400 miljoner människor har en defekt gen som gör att enzymet inte fungerar normalt. Personer med G6DP-brist är oftast män då genen för enzymet sitter på x-kromosomen. Kvinnor som ju har ju två x-kromosomer har därför mindre risk att drabbas.

De symptom som uppkommer är hemolytisk anemi, dvs de röda blodkropparna förstörs. Hur det hela fungerar är inte riktigt klarlagt, men en trolig förklaring enligt Qi Cheng är att höga nivåer i blodet av C-vitamin höjer nivån av väteperoxid. Blodkropparna blir då utsatta för oxidativ stress vilket ökar behovet av GSH. Men då inte GSSG kan återbildas till GSH, som har till uppgift att oskadliggöra väteperoxid, uppkommer skador på cellmembranet och blodkroppen går sönder. Det räcker alltså inte med det katalas som finns i blodkropparna.

Det finns också en rad andra ämnen som personer med G6PD-brist är känsliga för då dessa kan orsaka samma typ av hemolytisk anemi. Det är främst favabönan, en typ av bondböna, men det gäller också en del läkemedel som sulfa och malariamedicin. Personer med G6PD-brist är också känslig för olika typer av infektioner som ökar nivån av fria radikaler och väteperoxid. Inte så konstigt då det sänker nivån av C-vitamin i kroppen.

När det gäller virusinfektioner och C-vitamin finns flera kliniska fallbeskrivningar som visar att intravenös tillförsel av askorbinsyra i gramdoser snabbt kan få patienter med akuta och allvarliga infektioner att snabbt tillfriskna. Det är egentligen inte alls konstigt om man beaktar den nyckelroll askorbinsyra har som antioxidant. Men även vid vanliga förkylningar eller influensa kan det finna all anledning att fylla med extra C-vitamin för att snabbare tillfriskna och inte riskera bli sjuk på nytt.

Pehr-Johan Fager, september 2016

  1. Evans RM, et al. The distribution of ascorbic acid between various cellular components of blood, in normal individuals, and its relation to the plasma concentration. Br J Nutr.1982 May;47(3):473-82.
  2. Chen Q, et al, Pharmacologic ascorbic acid concentrations selectively kill cancer cells: action as a pro-drug to deliver hydrogen peroxide to tissues. PNAS, 2005 Sep 20;102(38): 13604-9.
  3. Reshi ML, et al. RNA Viruses: ROS-Mediated Cell Death. Int J Cell Biol.2014;2014: 10.1155/2014/467452.
  4. Alpha A Fowler, et al, Phase I safety trial of intravenous ascorbic acid in patients with severe sepsis, . 2014; 12: 32.