Läste nyligen en artikel att markrosrotextrakt kan ta död på cancerceller på 48 timmar. Först smålog jag lite för mig själv och tänkte att nu har journalistiken gått för långt med den typen av artikel. Visserligen har jag länge känt till att maskrosblad är ett bra komplement i salladen och att de generellt ska vara nyttiga, men att ta död på cancerceller var väl att ta i. Det latinska namnet för maskros är för övrigt Taraxacum officinale, vilket antyder att den ska ha läkande effekter.
I alla händelser började jag söka i PubMed efter vetenskapliga artiklar som tog upp ämnet maskros och cancer. Jag hittade över 600 artiklar som berörde maskrosor och dess hälsobringande effekt. Det var allt från att hindra replikation av influensavirus till att bota cancer.
En av studierna var just den som togs upp i artikeln jag läst. Det var en mycket välgjord studie, som publicerades i november 2016, och belyste effekten av extrakt från maskrosroten och cancer i tjocktarmen – koloncancer – en av de vanligaste cancerformerna vi har.
Studien var gjord av forskare i Kanada och Mexico och har titeln; “Dandelion root extract affects colorectal cancer proliferation and survival through the activation of multiple death signaling pathways”. Man har alltså visat att rotextraktet gör att cancercellerna slutar föröka sig och dör, men också på mekanismerna bakom.
I ett första experiment tillsatte man extraktet från maskrosroten i olika koncentrationer till cellodlingar av två kända cellinjer av human koloncancer. I cellodlingarna med den högsta koncentrationen av extraktet, som var 4 mg/ml, dog mer än 95 % av cancercellerna efter bara 48 timmar. Man odlade också friska epitelceller från tjocktarmens slemhinna som jämförelse. De tog inte någon skada över huvud taget av ända upp till 6 mg/ml av maskrosrotextraktet i näringslösningen. Med andra ord så hade extraktet en selektiv dödande effekt på just cancerceller.
Man testa också på samma sätt effekten av cytostatika som brukar användas vid normal kemoterapi mot koloncancer. Där såg man faktiskt att cytostatikan hade sämre effekt än maskrosrotextraktet, men också att den skadade de friska epitelcellerna. Extrakt från maskrosrot var alltså både effektivare och gav mindre biverkningar än traditionell kemoterapi.
Det fungerade alltså i cellodlingar, men hur är det då om man har en tumör i kroppen? Nästa steg var därför att testa extraktet på möss där man ympat in de humana cancercellerna. Men först testade man ifall extraktet på något vis kunde skada friska möss. Man gav därför mössen en hög koncentration, 40 mg/kg/dag, under 75 dagar. Mössen öka normalt i vikt och man kunde inte upptäcka några skador som kunde bero på extraktet när man tittade på olika organ i kroppen.
Man gick därför vidare med att ympa in tumörer av de tidigare använda cancercellinjerna. Djuren delades sedan in i två grupper – en som fick maskrosrotextrakt i dricksvattnet och en som inte fick någon behandling. Hos de utan behandling växte det ut stora tumörer, men hos de som behandlades med extraktet var tillväxten minimal.
Man gjorde också experiment där man ville se om extraktet skulle kunna förhindra uppkomsten av metastaser. Så var också fallet. Inga metastaser upptäcktes i den speciella typ av experiment man gjorde för att testa detta.
Att maskrosrotextraktet hade effekt mot cancerceller kunde man alltså tydligt visa, och likaså att det var ofarligt för friska celler, men vad var mekanismen bakom och vilket ämne i extraktet var det som gav effekt?
I studien redovisas också det. Först så kunde man via olika typer av experiment visa att det var flera verkningsmekanismer som bidrog till effekten. Dels försvagades mitokondrierna, cellens små ”kraftverk”, vilket gjorde att cellerna fick svårare att överleva. Men det skedde också en hel del när det gäller vilka gener som aktiverades av maskrosrotextraktet i cancercellerna. Inte helt oväntat var det just gener som har med den programmerade celldöden att göra som blev mer aktiva.
Vad man också såg var en minskning av genuttrycket för enzymet COX-2 som bidrar till inflammation och som det finns mycket av i koloncancerceller. Höga nivåer av COX-2 är också associerad med dålig prognos hos personer med koloncancer.
När man mer i detalj undersökte vilka ämnen som fanns i extraktet hittade man fyra stycken kända bioaktiva ämnen, α-amyrin, β-amyrin, lupeol and taraxasterol. Inget av dessa ämnen hade samma goda effekt som hela extraktet, men de hade viss effekt, och ännu tydligare då man gav dem tillsammans. Forskarnas slutsats var att man måste ha hela extraktet för att få optimal effekt och inte bara något eller några renframställda ämnen ifrån extraktet.
Intressant är att α-amyrin, β-amyrin och lupeol hämmar enzymet GSK3, dvs har samma effekt som litium och en rad andra bioaktiva ämnen. Lupeol har också i vetenskapliga studier visat sig ha effekt på prostatacancer. Taraxasterol å sin sida har i studier visat sig ha antiinflammatorisk effekt som bland annat kan minska symptomen av reumatoid artrit, RA.
Ja, det här är sensationella resultat man har kunnat visa på när det gäller effekter av extrakt från maskrosrot. Men det är inte det enda ämne från naturen som visat sig ha effekt på tumörer. Det finns faktiskt beskrivet en rad andra ämnen från olika växter som i experiment visat sig ha en viss effekt. Det är allt från solanin i potatis, och amygdalin från aprikoskärnor till extrakt från brännässla. Frågan är bara om man kan föra över det här på människor.
Tyvärr har väldigt lite forskning gjorts kring detta. Anledningen är främst att cancer är ett väldigt hårt reglerat område där myndigheterna satt upp höga murar när det gäller vem som får behandla och med vad. Att genomföra kliniska studier är därför kolossalt svårt att få tillstånd till att göra på människor och kostar väldigt mycket.
Det är mycket enklare och billigare att göra studier på cellkulturer och djur som råttor och möss, för att se om något ämne har effekt på cancer. Men även om man får mycket tydliga resultat, som i det här fallet med maskrosrotextrakt, så går man väldigt sällan vidare med studier på människor beroende på att det är svårt att patentera ett naturligt ämne. De som har resurser till detta är de stora läkemedelsbolagen, men man satsar hellre på patenterbara substanser som kan ge garanterar stora inkomster för att täcka de alla kostnader och generera maximal vinst.
Intressant i sammanhanget att maskrosors läkande effekt har varit känt väldigt länge, men tydligen glömts bort. Are Waerland skrev i sin bok ”Omvändelsen till livet” från 1942 följande om maskrosen. ”En annan hälsogruva ha vi i maskrosbladen. Maskrosen hade redan under medeltiden namn om sig att vara en läkedomsört – något som undersökningar i nyaste tid bekräftat. Den är rik på alkaliska salter som kalk, natron, magnesium och kali samt innehåller dessutom ämnen som cholin, saponin och ett bitterämne taraxin, jämte samtliga vitaminer, vilket gör att det är ett utmärkt medel mot nervösa åkommor, förstoppning, hudsjukdomar, åderförkalkning, gikt, reumatism samt sockersjuka, lever-, mjält- och underlivslidande. Maskrosbladen plockas bäst under för- och eftersommaren. De finaste bladen växa i högt gräs. Dessa finskäras och blandas med vanlig sallad eller förtäras grovskurna som maskrossallad med salladsås, vilken tillredes av olja, citron, honung och litet vatten, och är särskilt ägnad att borttaga den stundom lätt skarpa, beska smaken hos maskrosbladen. Ett utmärkt te kan även göras på de torkade maskrosbladen och blommorna.
Genom den svenska pressen gick sommaren 1941 en notis om en dalkarl, som åt sig till hälsa på maskrosblad. Denna notis lydde som följer: Dalkarlen som åt från dikesrenen! ”En hälsobringande råkost, som man bör ha på den dagliga matsedeln, är maskrosens blad. Först vill jag dock göra en självbekännelse. Stuvade maskrosblad har jag alltid funnit vara en styggelse, just därför att maskrosens beskämnen framträda intensivast i stuvningskastrullen. Därför har jag ställt mig mycket skeptisk till denna växts användning i hushållet ända till för en tid sedan, då jag helt oväntat kom på knepet hur man kan använda den på ett smakligt sätt, utan att behöva gå miste om alla de värdefulla närsalterna, som denna växt hyser. Alltnog. Jag började helt sonika att insamla ett och annat blad, utvuxet som det var, och lade det sedan – efter en grundlig sköljning i kallt vatten – direkt på lunchsmörgåsen. Detta var något som jag aldrig har behövt ångra. För närvarande insamlar jag hela bladrosetter och äter c:a 20 fullt utvuxna blad per dygn och mår förträffligt. Den beska smaken neutraliseras och framträder inte alls på samma sätt i det naturella tillståndet som vid kokningen! För något år sedan sammanträffade jag med en kärnfrisk dalkarl, som åt maskrosbladen direkt från vägkanten. Var detta månne impulsen? Han ansåg emellertid, att han hade maskroskosten att tacka för sin synnerligen goda hälsa. Att som han äta bladen på stående fot från dikeskanten och utan tilltugg, tycker jag dock blir litet väl magbeskt och onjutbart, men faktum kvarstår, att de beska dropparna åstadkommit riktiga underverk. För alla, som kan ha något intresse av att göra ett försök, vill jag i stället rekommendera unga, mjuka blad på en smörgås av torrt eller mjukt bröd. Då känns inte något av den beska smaken, det försäkrar jag”.
De ämnen som finns i roten finns för övrigt också i bladen och blomman. Ett ämne som det också finns en hel del av i maskrosor är klorogensyra, ett ämne som är känt som bantningsmedel och som finns i en rad olika växter. Extra mycket finns i extrakt från gröna kaffebönor, men även solrosfrön och äpplen innehåller en hel del.
PJF/20180407
