Dricksvatten är ur myndigheternas perspektiv när det gäller hälsan enbart en hygienfråga. Det kommunala vattnet måste därför kontrolleras noga så att vi inte blir sjuka av bakterier eller parasiter, men de får givetvis inte innehålla andra ämnen i nivåer som kan vara skadliga. Allt lyder under Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 2001:30) om dricksvatten. Kontrollen är så god att det generellt sett inte finns någon risk att bli akut sjuk av det vatten vi dricker. Det som skedde i Östersund och Skellefteå med magparasiten Cryptosporidium för ett antal år sedan måste ses som undantag.

Det vatten vi dricker innehåller dock olika mängd av mineralämnen som lakats ut från jordlager och berggrund. Men skillnaden i mineralinnehåll kan vara stor mellan olika tjänliga vatten och ha stor betydelse för vår hälsa. Något om rekommenderade nivåer eller miniminivåer av olika mineralämnen finns inte i Livsmedelsverkets föreskrifter. Myndigheten anser också att ”Det vetenskapliga stödet är svagt för ett samband mellan drickvattnets hårdhetsgrad eller innehåll av kalcium eller magnesium och risken för hjärt- och kärlsjukdomar”, vilket är de enda de bedömt ur hälsosynpunkt. De förnekar dock inte att det finns ett samband.

Många av oss dricker Mälarvatten som renats i olika processer och där pH-justerats så att det inte skall fräta sönder vårt ledningsnät. Det är fattigt på mineralämnen (likt allt sjövatten), men enligt myndigheterna ”säkert” då de klarar de hygienkrav som finns. Ett riktigt bra vatten ska givetvis vara fritt från mikroorganismer, dvs klara hygienkraven, men det bör också innehålla en viss mängd mineralämnen då mineralbrist kan orsaka många sjukdomar. Det är inte alls konstigt att människor har i alla tider vallfärdat till speciella hälsokällor rika på mineraler för att bota allehanda krämpor – och detta utan dagens krav på vetenskapliga studier.

Upptaget av mineralämnen via vatten är också betydligt effektivare än via den mat vi äter. Det finns studier som visar att exempelvis magnesium i vatten tas upp 30 % bättre och snabbare. Anledningen är att mineralämnen i vatten finns i sin jonform och är inte bundet till andra ämnen.

Märkligt nog finns det relativt få studier kring hur mineralhalten i vårt vatten påverkar vår hälsa, men börjar man studera ämnet lite mer noggrant hittar man en hel del som publicerats de senaste 50 åren. Det är framförallt skillnaden mellan hårt och mjukt vatten man tittat på. Hårt vatten innehåller högre nivåer av kalcium och magnesium än mjukt vatten, men är också generellt mer mineralrikt. Hårt vatten har också mer bikarbonat och därför högre pH och bättre buffertkapacitet än mjukt vatten. I vår industriella värld är regnvattnet försurat då det blandas med utsläpp från industrier och biltrafik. Det gör också att vattnet i våra åar och sjöar också blir lätt försurat.

Det lite hårdare vattnet bildas nere i jordskorpan då det löser upp olika ämnen från berggrunden. Det finns vatten från vissa mineralvattenkällor som i miljoner år legat under jordytan och aldrig någonsin varit i kontakt med mänsklig civilisation. Beroende på vilken berggrund vattnet varit i kontakt med kan både innehållet och mängden av mineralämnen variera betydligt.

Det finns för övrigt en svensk avhandling från 2005 av Ingegerd Rosborg som jämför hälsoeffekter av hårt och mjukt vatten. Hon studerade bland annat hälsan hos en grupp kvinnor i förhållande till den typ av vatten de dagligen druckit – mjukt eller hårt –  och fann stora skillnader. Bland annat fanns det mer än dubbelt så många som hade hjärtproblem hos dem som druckit det mer mineralfattigt och lite surare mjuka vatten. Likaså hade dessa 4 gånger så ofta gallsten och hela tio gånger oftare muskelvärk.

Det man studerat mest när det gäller mineralhalt i vatten och hälsoeffekter är hur det påverkar risken för hjärtkärlsjukdomar. Det man då oftast gjort är att se hur nivån av magnesium och/eller kalcium i det vatten man druckit under en längre tid påverkar sjukdomsrisken. Resultaten är inte helt entydiga men de flesta visar att vatten från vattentäkter med mer av de två mineralämnena ger lägre risk för hjärtinfarkt.

Redan i slutet på 1960-talet hade det dock publicerats en rad studier som visade på att det var lägre frekvens av hjärtinfarkt i områden med hårdare vatten. Så här skriver professor Balachly i ett “letter to the editor” i New England Journal of Medicin, sept 1969; ”It has been known for some time that death rates from cardiovascular disease are higher in residents of soft-water areas than in residents of hard-water areas.”  Men vad Balachlys mycket korta artikeln egentligen handlade om var att det förmodligen var  litiumnivån i vattnet som var en starkt bidragande orsak till att de som drack vissa vatten hade mindre risk att få hjärtinfarkt. Det var något helt nytt och egentligen väldigt sensationellt.

Det Balachly gjort var att jämfört dödstalen i de 100 största städerna i USA när det gäller hjärtinfarkt och korrelerat det till mineralnivåerna i det kommunala dricksvatten som han hittat i en 372-sidig rapport utgiven av det amerikanska inrikesdepartementet 1962, ”Public water supplies of the 100 largest cities in the United States”. Det Balachly kunde visa var att det fanns en mycket stark korrelation (p<0,001) mellan högre nivå av litium i dricksvattnet och lägre dödstal i hjärtinfarkt, varför han drog slutsatsen; ”Thus, cities that have a high content of lithium in their drinking water seem to have a low death rate from arteriosclerotic heart disease.”

Efter att läste vad Balachly skrivit gjorde en annan amerikansk forskare, professor Voors, sin egen analys av mineralvattennivåerna från rapporten och dödstalen i hjärtinfarkt, men tog då också med vattnets hårdhetsgrad i beräkningarna. Han publicerade sina resultat bara några månader senare i samma vetenskapliga tidskrift, också som ett ”letter to the editor”. Hans analys visade att hårdheten i vattnet också hade betydelse, men lägst dödstal fanns i de städerna med lite hårdare vatten och därtill högre nivå av litium. Att professor Balachly inte tittade på vattnets hårdhet utan bara på litiumnivån kan ha att göra med att man var professor i psykiatri medan Voors var läkare och professor i epidemiologi.

I September 1970 publicerade Voors också en ny artikel där han mer ingående beskrev litiums skyddande effekt, men då i American Journal of Epidemiology. Titlen på artikeln var; “Lithium in the Drinking water and Atherosclerotic Heart Disease: Epidemiological Argument for Protective Effect.”

Det märkliga är att det förutom dessa korta artiklar bara finns en till jag hittat där man tittat på effekterna av förhöjd nivå av litium i förhållande till hjärtkärlsjukdomar. Det är en gjord av Earl B Dawson och medarbetare och publicerades 1978. Där har man förutom litium också tittat på en rad andra mineralämnen i vattnet från 24 kommuner i Texas och sett hur dessa förhöll sig till dödstalen. Ett klart samband fanns också här med litium.

Studerar man litteraturen mer ingående hittar man en rad studier som visar på hur mer hälsosamt det är med hårdare vatten, och i de relativt få andra studier där man också mätt nivån av litium ser man i princip alltid att ju mer litium desto friskare och mer långlivade människor.

Men man kan verkligen fråga sig varför man inte tittat mer på de effekter en lätt förhöjd nivå av litium har då Balachly redan 1969 kunde visa på den positiva effekten. Förmodligen beror det på att litium sedan 1950-talet använts som läkemedel vid psykiska åkommor såsom bipolär sjukdom. Men det är då i doser som är nära nog 1000 gånger högre än de nivåer man ser i dricksvatten, och som verkar ha effekt när det gäller att minska risken för hjärtkärlsjukdomar. Att så låga nivåer av ett läkemedel skulle ha effekt är svårt för det medicinska skrået att acceptera. Man förkastar lätt information som inte passar in i den världsbild man har.

Men hur man än ser på det hela så verkar ett litet tillskott på litium påverka hälsan positivt. Om man då dricker ett vatten med lite högre nivå av litium, men också kalcium och magnesium, och som samtidigt har mycket bikarbonat, och därmed hög buffertkapacitet, borde det definitivt påverka hälsan positivt. Ett sådant vatten är just SANTO-Li från den sedan medeltiden kända hälsokällan i byn Santovka i Slovakien. Att SANTO-Li skulle ha positiva effekter på hälsan finns det dock inga vetenskapliga studier som visar.

När det gäller Litiums effekter på hälsan finns de dock mer utförligt beskrivna i boken ”Litium det nya hälsomineralet” av undertecknad, som går att köpa via nätbutiker som Adlibris och Bokus eller Vulkan. Där finns också 155 vetenskapliga referenser som styrker det som står skrivet.

Tyvärr är det svårt för gemene man att själv välja vilket vatten man ska dricka då vi inte har något annat val än att ta det som finns i vattenkranen eller brunnen på gården. De flaskvatten som sälj i Sverige innehåller inte heller speciellt mycket mineralämnen, och definitivt inte förhöjd nivå av litium, även om de påstås komma från en hälsokälla.

Det här med att vissa typer av vatten bidrar till bättre hälsa är förmodligen också en mycket känslig för våra myndigheter. Vad skulle hända om alla de som dricker det kommunala vattnet i städerna kring Mälaren inte bara nöjer sig med det vatten de har idag? Men som nämndes inledningsvis så är inte det här något som Livsmedelsverket ser som ett problem då man inte anser att det finns tillräckligt vetenskapliga bevis för att det kommunala vatten vi dricker har någon påverkan för vår hälsa. Det är dock viktigt att tänka på att vatten med mycket hög nivå av mineralämnen är inte ska överkonsumeras. För mycket är inte heller bra.

/PJ